Inte för att ni bryr er....
Ni kan inte fatta hur jag har längtat efter det här.
Sommaren är snart slut och då är det dags för gymnasiet, taggaaaa'
Men jämnt nu känns det bara som om allt kommer gå käpprätt åt helvete.
Jag har ingen lägenhet, därför kommer jag få ta bussen klockan 6 på morgonen VARJE DAG. Kul. Så kul.
Men jag lär få vänja mig.
Alla säger att det kommer lösa sig. Mm... visst. Det känns för jävligt nu alltså. Men du,
det blir bättre.
VINCENT
I samma ögonblick
Som jag mötte dig
Ögonblicket då jag glömde allt
Jag varit med om
Säg mig, hur?
Antar att vi båda vet
Jag följer dig vart du än går
Till det vilda Serengeti
Himalayas kullar
Tillbaka till platsen där du mötte mig
Då
Var jag en flicka i längtan efter en vän
Någon att hålla när dagen tog slut
Jag hade en dröm om dagen
När du, min älskade
Skulle komma och vända allting uppochner
Nu är vi som ett helt nytt ljud
Du håller mig kvar på fast mark
Och nu är mina dagar av kamp borta
Jag saknar dig
Även om vi aldrig har träffats
Jag vill ha tid för mig själv istället
Men du
Du vänder hela min värld uppochner
Till en plats jag aldrig trodde jag skulle hitta
Så jag sjunger den här sången till dig
För mina dagar i kamp är äntligen borta
Långt borta
What you gonna do when they come for you?
Bye Bye Hollywood hills.
Jag?
Jag hänger nog någonstans mittemellan. Jag är vän med i princip alla högstadieelever, på facebook. Men jag umgås inte ens med hälften av dem. Jag kan väl prata med alla, det tror jag. Men man umgås inte med alla, som man gjorde förr. Folk förändras, jag med. Man växer ifrån varandra, vissa mognar upp. Missförstå mig inte, alla är säkert underbara personer privat. Men jag börjar tröttna på den tuffa skolattityden. Jag hatar att bli stirrad på i korridorerna, jag ser er faktiskt. Inte för att jag bryr mig om vem, men hur ni skrattar och viskar om alla. Fast jag kanske bara är paranoid.
Hur som helst så är inte jag särskillt oskyldig heller. Jag försöker smälta in, spela med i den här tuffa masken som alla bär, och det har resulterat i att jag på något sätt blivit accepterad, eller nått. Och det är väl kul för mig.
Så nu, i skrivande stund, tänker jag på hur mycket skolan spelar roll i min vardag. Jag har tråkigt, det är lördag och jag sitter hemma och försöker få tiden att gå. Jag saknar klassen, konstigt nog. Alla härliga människor som alltid gör min dag, och som samtidigt kan förstöra mitt liv på samma gång. Det är underligt, hur människor kan ha så stor påverkan på mitt liv. Jag har skapat en personlighet genom de här tre åren och nu, alldeles snart, kommer det vara över och jag kommer fortsätta framåt. Tomt, va? Ihåligt.
Så högstadiet var ingen gyllene era för min del, mitt liv har inte ens börjat. Men jag träffade personer som gjorde dagarna värda att minnas. Jag upplevde saker som fick stunderna av sorg att blekna bort.
Tack för det, ni är värda allt.
Och till resten, ta vara på er själva och bli de människor jag vet att ni kan vara, för jag vet att de människorna kommer göra storverk.
Jag ångrar allt & ingenting.
Shit vad desperat det lät. Lite patetiskt. Men så lever vi i en patetisk värld.
Äkta kommenterar, falska bläddrar förbi
lol, nej. Jag struntar i om ni kommenterar eller inte. Vem bestämmer vem som är äkta och vem om inte är? Blir man äkta om man kommenterar? Men jaa, såklart, gud vad enkelt!
Vem vill vara äkta ändå förresten? Inte bry sig om vad andra tycker och tänker om en. Inte tryckas ner av andras ord eller inte tillåta andra att säga åt en vad man ska göra. Jamen sånna har vi ju apmånga av. Sånna självstarka, oberoende människor kryllar det ju av här. Lätt att säga, svårt att bevisa.
Släng ert smink, dumpa attityden och fasaden innan ni skryter om hur "äkta" ni är.
Thank you.
apsöta är vi.
...
Musik- Dagens favorit
Ord kan inte beskriva hur mycket jag älskar den här låten, såg ju "Dear John" för nån timme sen och fastnade direkt! Bara älska, älska, älska!
No other love, mama I'm flying
Egenskrivet - Gamla texter
välkomnar månen
När blommorna
slår in för natten
Eller när den första
fågelsången hörs
på morgonen
Så passionerat
Så andligt vaksamt
ser jag dig som
ingen annan gör
En vacker sång
när allting känns
gå emot dig
Eller en vänlig
omfamning
i den svåraste stund
Den känslan går
igenom kroppen
när du tittar på mig
Du genomskådar mig
Jag kan inte dölja något
när jag har en genuint
vacker människa
vid min sida, som du
Tillit och passion
jag saknar dem båda
Men med dig vaknar
jag till liv igen
Du får mig vilja bli
en bättre människa
Jag älskar er
Jag har inte ens börjat
Det är en överväldigande känsla att titta upp på den stjärnklara himlen och veta att just i det ögonblicket försvinner det ett liv någonstans i världen, samtidigt som det föds ett nytt någon annanstans. Någonstans blir någon förälskad, samtidigt som någon får sitt hjärta krossat. Och av sex miljarder människor, står det ännu en och tittar upp på himlen precis som du. Man känner sig så liten, så ömtåligt obetydlig. Om jag dog skulle inte världen förändas ett dugg. För samtidigt som jag dör, föds en ny människa som ska fylla tomrummet.
Inte konstigt att vi aldrig räcker till.
Och med känslan av obetydlighet kommer ånger. Det finns mycket jag ångrar, mycket jag vill få ogjort eller göra rätt. Men tiden lägger sig som en klump i magen när jag inser att det inte går att spola tillbaka den. Att en andra chans aldrig är vad du trodde den skulle vara. Som när någonting du älskar tas ifrån dig och du beskyller dig själv. Att du aldrig tog dig tid att säga ett ordentligt adjö. Berätta hur älskad han var. Du undrar vad du gjort för att förtjäna det. Förbannar Gud, lovar att aldrig någonsin tro på något igen. Du ber om förlåtelse för att du syndat, vad det än är, du försöker tro på någonting du tvivlar om. Du river upp såren gång på gång, försöker sluta minnas, försöker bli hel igen, och igen. Sen, helt plötsligt, är det över. Med varje steg blir du hel. Såren läker med tiden, säger de. Vad de inte vet är att ärren finns kvar föralltid. Men de gör inte lika ont som förut. Du saknar, men sakta glömmer du bort att sakna hela tiden och snart, kan du le igen.
Att känna smärta betyder att du är vid liv.
Att känna sorg betyder att du är mänsklig.
Att känna glädje betyder att livet alltid går vidare.
Vi är bara mänskliga, att göra misstag hör till vår natur. Poängen är att gå vidare.
Ta livet med en klackspark.
Mitt har inte ens börjat.
Nu får det vara nog.
Fy fan. Allt man läser idag handlar om att man måste vara smal, brun, ha en rak näsa, stora läppar osv.
JAG ÄR SÅ JÄVLA TRÖTT PÅ att läsa elaka kommentarer om att nån är för fet, nån är för smal, nån är för ful, nån är fjortis, nån är det och det och det.
Om Kissie vill vara trådsmal och ha kvar sina megarattar, så låt henne ha det. Det rör ju inte er. Det skadar inte er. Om hon vill spruta in mer plast under huden SÅ VISST! Herregud, skaffa ett liv och sluta spamma henne med helt onödiga kommentarer.
Eller om en tjej inte är trådsmal utan istället lite kraftigare, då, DÅ ÄR DET INTE BRA HELLER! För fan bestäm er.
Men grejen är, att era elaka, kränkande och omogna kommentarer skadar folk, psykiskt. Folk mår dåligt. Helt i onödan.
MEN, vad tror ni att era kommentarer har gjort för nytta? Ingenting. Ni bara förstör. Era ihjälsvultna, likbleka datan00bs som bara sitter och spelar mördarspel, så ni förlorar förståndet över vad ni får säga till en person och vad ni inte får. Ni är inte brutalt ärliga. Ni är bortskämda, egocentriska små skitungar som tror att ni kan förändra världen, där framför era stortums- skärmar (som era föräldrar antagligen har betalat).
Jag hoppas verkligen att ni är stolta över er själva för jag skulle inte kunna se mig själv i spegeln.
Hela världen har blivit dum i huvudet.
Det gäller inte bara viktskillnader utan även sexuella läggningar, religon och hudfärg. Sluta kränka folk bara för att du inte är nöjd med hur de ser ut. Ingen har gett er rätten att döma folk.
Så här ser jag ut. Näsan är från mamma, munnen är från pappa, ni kan inte ändra på något. Vill jag ta en extra chokladkaka eller träna som en idiot så fuck you. Då gör jag det. Take a chillpill och gå och skaffa er lite livserfarenhet innan ni kommer och försöker ändra på något.
Uppfräschad.
Den gamla:
Förlåt att jag inte bloggar. Skolan har börjat och den sista månaden är värst!
The places you have come to fear the most
Begravda djupt inom dig
där du aldrig trodde du
behövde leta.
Täckt av ett perfekt skal.
En sån charmig, vacker exteriör.
Spetsad med bländande leenden
och lysande ögon.
Perfekt hållning,
men inget är som det verkar.
Du var inte som du verkade.
Detta är nu.
Det är en gång.
Att du inte kan fejka det
är svårt nog för att göra
alla nöjda.
Eller någon över huvud taget.
Graven som du vägrar att lämna.
Den tillflykt du skapat för att fly.
De platser där du en gång kände dig säker,
är platserna du har kommit att
frukta mest.
Begravda där ingen skulle leta.
Dolda för allmännhetens ögon.
Det är ett monument
över ensamheten.
Bländande leenden.
Lysande ögon.
Perfekt Make-up.
Men du tar dig knappt framåt.
Du har inget kvar att leva på.
Och de platser där du
trodde du var säker,
är de platser du har kommit att frukta mest.
Där har du grävt din grav.
Utan det där vackra leendet,
är du redan död.
Belle of the boulevard
Nere på den enda puben i stan.
Ute på gatan.
Ljudet av en gammal gitarr
kan rädda dig från att sjunka.
Det är en lång väg ner.
Det är en lång väg.
Han slår sig ner bredvid dig
och börjar berätta en fräckis.
Han rör ditt ben
och tror att han närmar sig.
Du låter honom hållas
bara för den här gången.
Bara för nu.
Och precis just då
är allt över.
Vänd dig inte bort.
Torka dina ögon.
Var inte rädd.
Håll allt inne.
Håll alla inom dig.
När du faller isär.
Torka dina ögon.
Livet är alltid svårt
för den vackraste flickan
i världen.
Alla dina silverringar.
Alla dina sidenlakarn.
Den låten du tyst sjunger.
De räddar dig alla från att brista.
Det är en lång väg ner.
Det är en lång väg.
Tillbaka där du aldrig
kommer älska igen.
Du får rysningar av
tomheten som hänger kvar.
Du tar en drink för att
hålla modet uppe.
Bara för denna gång.
Bara för nu.
Och just som du förstår
är allt över.
Vänta på honom,
det är okej.
Spring till honom,
det är okej.
Han kommer ta emot dig.
Nere på den enda puben i stan.
Ute på gatan.
Ljudet av en gammal gitarr
är det enda du minns.
Hell on the throat
En linje av trådar för att markera spåret.
Ingen sa att det skulle vara lätt.
Jag måste erkänna att jag aldrig
insåg risken med att leka med unga liv.
I alla dessa år av kyla
lekte helvetet med mitt.
Min kropp är full av brännskador
och allt jag säger blir till aska.
Varför är det så svårt att
tillhöra en pojke
när det är så lätt att
leva med musiken?
När det känns som
om vintern ska strypa mig.
Det är konstigt att gå förlorad
men ännu märkligare att vara ensam.
Som strängarna på min gitarr.
Längs vägen är svängarna vassa.
Ingen sa att det var lätt.
Jag måste erkänna att jag
tyckte om att leka med unga liv.
Men alla dessa år av strävan
gjorde en kvinna utav en dåre.
Då alla ord jag sa var vacklande.
Varför är det så svårt att
tillhöra en pojke,
när musiken för dig till liv?
Den enda jag tror på är mig själv.
Jag är konstigt förlorad
och märkligt ensam.
Precis som strängarna på min gitarr.
På den resa jag gjort,
från gräset till graven.
Jag ska älska dig ändå.
När sanden blir till glas
och allt som är kvar är
det förflutna.
Jag kommer älska dig ändå.
